torsdag 6 juli 2023

Så tomt det blev...

Vi var alla så vana vid att han alltid var där, ofta i vägen - i köket under matlagning, i dörren när man skulle passera, på mattan i badrummet under torkställningen när man skulle hänga tvätten. Akta, se upp, trampa inte på honom - vår Basse, vår hund sedan nästan 17 år. Ett energiknippe genom livet, ständigt på klorna brukade vi säga. Det hörde vardagen till, det var en del av vanorna att ständigt parera honom för han var alltid där vi var och vilade sällan under dagtid. Blev så klart lugnare med åren, men ändå på gång.
Allt detta som var vanor varje dag var en självklar del av vårt liv här i huset. Hund nummer två som kom att dominera honom spelade trots det andra fiol i detta märkliga spel. 
När han så lämnade oss för en vecka sedan blev det otroligt märklig stämning här. Förutom sorgen och saknaden efter honom infann sig en annan oväntad och märklig upplevelse av att energin i huset försvann. Det blev så stilla. Hund nummer två stannade upp. Från att jag upplevt henne som ganska energisk är hon nu mera loj och måste startas igång - ett jobb som Basse gjorde utan att vi förstod det. Säkert är hon också sorgsen över att han är borta men samtidigt står det klart för mig att hon nog varit så här tidigare också men det märktes inte inom den energi som han spred. 
Det är en konstig upplevelse att förstå något, att se något så klart i efterhand som jag inte förstod till fullo när jag var mitt i det. Det känns lite som om jag missade att ge honom full cred för allt han bidrog med i vår lilla flock. 
Vila i frid älskade Basse. 🐾❤️💔❤️🐾

lördag 7 maj 2022

Skolhemmet - om en liten flicka och ett stort hus

... för länge sen. 

Jag har skrivit en liten bok. Den har drygt 60 sidor och är i A6-format, det vill säga en fjärdedels A4. 
Som jag sa, en liten bok. 
I den tar jag med läsaren på en rundvandring i Vanföreanstaltens skolhem i Helsingborg. Jag är 10 år när jag kommer dit i augusti 1960 och 17 år när jag flyttar ut våren 1967.


Många gånger har jag vandrat runt i Skolhemmet under sena nätter och tidiga mornar när jag inte kunnat sova. Länge har jag tänkt skriva ner min promenad genom huset som jag delade med 32 andra barn med rörelsehinder och den personal som hade till uppgift att ta hand om oss. 
Boken beskriver huset och under min vandring dyker olika minnen kring min vistelse där upp.


Om du vill följa med på min vandring så kan du beställa min bok av mig på mejladress w.willumsen@hotmail.com eller skicka ett sms på 070 742 29 34. Den kostar 90 kronor plus porto (26 kronor för en bok) och det går bra att swisha.
Om du inte kan läsa svartskrift eller har svårt att praktiskt hantera en bok så kan jag skicka en pdf för samma pris - pappersboken igår då så klart. 



onsdag 25 september 2019

Det är ändå inte ett HANDIKAPPSANPASSAT tåg...


Han slänger det i ansiktet på mig när jag frågar varför den enda stora, tillgängliga toaletten med dörröppnare har en lapp på dörren där det står "Endast personal". Efter att han hjälpt mig av tåget som jag ovetande om dess beskaffenhet bokat för min resa Malmö - Eskilstuna söndag eftermiddag och kväll. Motvilligt hjälpt mig ska jag tillägga. Så klart. En människokropp han inte ville ha på sitt fina, gamla nyrenoverade, icke "handikappsanpassade" tåg.
Min son hade sett till att jag kom ombord - i chocktillstånd när jag såg insteget. "Det löser sig mamma. Dom hjälper dig av..." och jag som oroat mig för trappan in på Snabbtåget längtade plötsligt efter den.

Nåja jag kom ombord och det var ett fint tåg. Bekvämt, fin inredning och skulle jag senare upptäcka, otroligt fin restaurangvagn - Krog på räls - kallade dom den.

Okej jag gjorde genast tågvärden uppmärksam på min oro och varför och mitt bryderi, inför att jag skulle stiga av för byte av tåg i Norrköping. Som så många gånger förr sa han som sina kollegor "Jag ska försöka komma ihåg det... påminn mig." Och det gjorde jag - efter varje stopp när  han passerade på jakt efter "Nya resande!" sökte jag hans blick för att bekräfta att jag fanns i hans medvetande. Efter Linköping bad jag att få följa med fram dit där han skulle uppehålla sig för att vara säker på att han inte missade mig, vilket visade sig vara restaurangvagnen.

Så där ställde jag mig i ena änden lutandes mot väggen och tittade på resenärer som satt vid trevliga bord och åt och drack. Små gröna lampor på bordet, så fint och mysigt tänkte jag. Tills jag fick ögonen på toadörren med skylten tillgänglig toalett och lappen under med texten "Endast personal".

Samtidigt reste sig tågvärden men istället för att komma till mig när tåget stannade på min station gick ut i andra änden av vagnen - och där stod jag! Såg väl övergiven ut för en tjej stannade och påtalade att jag nog var tvungen att öppna dörren själv. En dörr som jag absolut inte kunde öppna och knappt hon heller, men hon fick upp den efter lite krångel och jag tittade ut och ner i avgrunden *panik*! Jag lutade mig försiktigt ut och såg tågvärden gå åt andra hållet, bort från min dörr! Jag hann tänka, jag skiter i det, jag åker med till Stockholm! Då vände tågvärden och kom åt mitt håll och samtidigt som jag hörde i hans walkie talkie att de främre dörrarna var "säkrade" (vilket jag tolkade som klara för avgång) var han framme hos mig. Jag frågade honom något stressat om han inte förstått vad jag hade berättat, att jag har två lama armar och händer och faktiskt inte kan ta tag och hålla i mig?! Samtidigt tog jag mig ner och ut på något sätt som jag inte minns med hans hjälp, men jag hinner slänga ur mig frågan om skylten med "Endast personal"på på dörren till den enda tillgängliga toaletten på hela tåget och han hinner svara att det inte är någon toalett utan ett förråd (och jag hinner tänka jo men visst som så många tillgängliga toaletter - fulla med toalettpappersrullar, städutrustning och diverse annan bråte).

Och det är då han som avskedsfras slänger i ansiktet på mig - "Detta är ändå inte ett "HANDIKAPPSANPASSAT" tåg! Och jag fick akut lust att skrika DET HETER INTE HANDIKAPPSANPASSAT med S!!!, det heter inte ens HANDIKAPPANPASSAT utan S... - eller något annat oartikulerat och desperat...
Men istället kände jag hur otroligt förödmjukad jag var å mina egna och alla mina kamraters vägnar - det här tåget var inte för oss! Jag kände utanförskap och krympte och tårarna brände bakom ögonlocken. Det var relativt nyrenoverat, det var fint och mysigt och behagligt att färdas med och hade finfin restaurang - men inte för oss! Och inte heller för den stora gruppen äldre som genom åldrande inte längre kan bestiga dylika branta insteg. Fy fan, kände och känner jag, varken mer eller mindre. Fy...faaan.


tisdag 2 juli 2019

Ett dyrbart ögonblick...

Eller ögonblick och ögonblick, nej det var en magisk stund...
I midsommarhelgen var äldste sonen med familj här hos oss. En stund under midsommaraftons eftermiddag blev alla vuxna och Storasyster trötta och ville vila, kvar blev Lillasyster och jag. Vi hamnade i vårt uterum och satt där och snicksnackade om lite av varje. Så kom det sig bara att jag frågade vilken klass är det nu du börjar i till hösten och hon svarade, fyran farmor.
Då kom jag osökt att erinra mig hur det var för mig när jag skulle börja fyran. Det var då jag blev flyttad från mamma och pappa och mina två yngre bröder i Skara ner till Skolhemmet i Helsingborg. Så jag tog upp den berättelsen och Lillasyster frågar om det var då jag skrev breven som ligger ombundna med sidenband i min bokhylla i vardagsrummet och ja, det var det ju. Då undrar hon om vi möjligen kan läsa i dom nu när vi sitter där tillsammans och jo, det kan vi så klart. Så hon springer in och hämtar dom.
Det är hon som läser högt för mig. Det går inte så fort, texten är tunn och bleknad och stilen ser inte riktigt ut som den dom använder nu, men hon läser vidare. Vi hör om den lilla flickan som längtar hem, ber om fler frimärken i varje brev och hälsningar till nu glömda människor. Vi hör hur hon mellan raderna försöker trösta mamman som breven är ställda till, samtidigt som hon uttrycker stark hemlängtan till familjen. Och vi rörs och berörs - båda två - även jag har svårt att hantera känslorna när jag konfronteras med mitt tioåriga jag och mitt barnbarn känner nog en stark samhörighet med farmor tio år, just då. Och vi möts där och då i dom starka känslorna och hon säger, tänk farmor, det här är på riktigt, det har hänt. Ja det har det kära lilla älskade barnbarn. Tack för den pratstunden och de känslorna vi fick dela där och då och jag tänker att kanske, kanske en gång i en avlägsen framtid, när jag är borta sedan länge, så dyker de där breven upp igen i hennes liv och hon minns vår lilla fina stund midsommarafton 2019.

Bifogar två bilder - en på ett kuvert med texten Fru Karly Willumsen, Svennegatan 8, Skara. Kuvertet är poststämplat i Hälsingborg och jag har själv daterat det i efterhand på utsidan med 29/8-60. Där syns också en bit av ett sidenband och ett hörn av ett brev,
Bild två visar ena sidan på brevet ovan med följande text skriven i versaler med barnslig stil:
Hej Mamma!  Tack för brevet som du skickade. Har du fått det första brevet som jag skickade. Om du har det så ser du att stilen var ful. Det var för att jag var så ledsen. Mamma om du skickar en underkjol så behöver du inte namna den för dom sätter nummer på kläderna. Jag har nummer 25 på mina kläder. Mamma nån gång kan ni försöka komma till mig. Vet ni om pappa kan få jobb någonstans nerigenom här. Vet du hur lå(n)gt det är farfar och farmor... sen fortsätter brevet på nästa sida.






fredag 28 juni 2019

Ett minne om en bebis dök upp

Har nu varit på Sörmlands museums utställning En perfekt människa? två gånger. Upptäckte helt nya saker vid andra besöket. Bland mycket annat den byxa som är på fotografiet här i inlägget. Ser att den här kallas för Frejkabyxa vilket jag inte hört tidigare. När jag stötte på den kallades den för luxationsbyxa och det är det som syftet med den - att motverka att små bebisars höfter ligger fel i sina skålar så att de får "luxationsfel" i höfterna.
Min äldsta som Ludvig fick en sån byxa som nyfödd på BB redan, år 1972. Han undersöktes VÄLDIGT noggrant, troligen för att både hans pappa och jag var rörelsehindrade och resultatet var att han "nog" hade något litet höftfel (för nåt fel måste det väl ändå vara...). Så resultatet blev att vi fick åka hem med ett litet hårt paket. Byxan håller isär benen rakt ut med en hård skiva emellan så hela ungen blev som ett fyrkantigt paket. Minns att det var bökigt att både ta av och sätta på den där byxan - först blöja, sen vanlig trosa och så den här hårda konstruktion av vaxduksliknande material. Varmt blev det också, han föddes i början av augusti.
Nåja, vi slet med den där byxan, pappa Peter 21 år och jag 22 år unga. Efter sex veckor skulle vi på återbesök. När den kvinnliga läkaren undersökt Ludvig säger hon att den här pojken behöver då ingen luxationsbyxa, det är inget fel på hans höfter, för övrigt inget fel på honom alls - ett riktigt A-barn som hon benämnde honom, som dessutom var ovanligt vackert melerad i hyn - allt enligt henne. Och vi var ju inte förvånade egentligen för enligt oss var han ett rent underverk - som ju alla barn är för sina föräldrar. För oss hade ju också vägen till föräldraskapet varit lite annorlunda jämfört med andra eftersom jag redan innan han var tillverkad hade skaffat mig GARANTIER från hemtjänsten i området att vi skulle få den hjälp vi behövde för att kunna sköta honom. Det var viktigt att jag fick hemtjänst under dagtid eftersom Peter jobbade heltid och dessutom hade mellan en halv till en hel timmes resväg enkel väg. Utan de garantierna hade vi inte vågat skaffa barn av rädsla för att samhället annars skulle hitta en eller annan orsak för att ta vårt barn ifrån oss. Jag tycker själv, när jag ser i backspegeln, att det var tufft och lite kaxigt att kräva de här garantierna i ett läge där jag bara var en 20, 21 år och rätt nyligen utsläppt från den instängda institutionen som inte hade gett mig några som helst verktyg för den verklighet som väntade. Men det är en annan historia. Nu fyller han snart 47 år och han är fortfarande ett underverk... precis som de två andra som kom efter - liten bror och liten syster.





torsdag 3 januari 2019

Det kom ett rek

Jag fick en lapp i brevlådan igår - om ett rekommenderat brev. Vem skickar såna, tänkte jag?
Nån som vill vara säker på att jag mottagit försändelsen... Måste vara från en myndighet.
Mig veterligt har jag inget otalt med någon myndighet som kan ha behov av att vara säker på att jag mottagit ett brev, tänkte jag.
Polisen? Nä - jag har inget otalt med polisen.
Skatteverket? Inget där heller vad jag kan komma på... Så jag grunnade vidare....
FÖRSÄKRINGSKASSAN!
Åh nej! De har kommit på ett sätt att komma åt mig trots att jag är pensionär! De tänker göra ett hembesök! De planerar en omprövning! Eller!? Eller!?
Om de bara vill kolla hur jag sköter mig är jag lugn. Har förstått att det fortfarande genomförs en massa kontroller. Det pratar dom om på radion. Men jag hör inget om utkomsten av kontrollerna? Kanske är jag inte uppmärksam. Kanske filtrerar jag såna nyheter. Mitt glas är fullt. Mitt dryck är mättad. Jag orkar inte lyssna så noga längre. Så är det! Jag har missat viktig information - därför kommer det ett rekommenderat brev - från FÖRSÄKRINGSKASSAN.
Fast jag finns ju knappt för dom längre. Jag har ju inte ens en handläggare så pensionär jag är. Men - de har hittat mig ändå och nu vet jag inte vad som händer....!
Så många tankar. Så många känslor far genom mitt inre innan jag kommer iväg och får hämtat ut det rekommenderade brevet.
Så idag hämtade jag ut "brevet".
Det var ju inte ens ett brev - det var ett litet paket. Jag behövde inte ens visa leg. Så jag frågade varför. Ett rekommenderat "brev" som man inte behöver legitimera sig för att få ut? Det var en "light"-rekommenderad försändelse fick jag förklarat för mig.
"Brevet" innehöll ett par badrumshyllor jag beställt - och betalt - för rätt länge sen på nätet. Konstigt att jag inte behövde legitimera mig tänkte jag en gång till - eftersom varan var betald.
FÖRSÄKRINGSKASSAN? De hade jag redan glömt.
Så jag åkte hem - satte upp hyllorna med assistans - och kände mig rätt nöjd. "Assistansångesten" (vilket är den känsla jag får när jag får för mig att mina villkor är hotade) var som bortblåst - för den här gången. Men den ligger, som gammelgäddan, på lur och kan när som helst triggas av minsta lilla grej - som en avi om ett rekommenderat brev.



tisdag 30 oktober 2018

Universellt, strukturellt och långsiktigt

En diskussion susade förbi mig härom dagen. Jag var inte riktigt på banan och blandade mig bara i lite grand med en trött dåligt underbyggd och blek protest. Det handlade om hur vi ska föra den funktionshinderpolitiska kampen. Om att vi kan inte lägga ner så mycket kraft på en massa individuella kortsiktiga stödinsatser utan behöver satsa mera "universellt, strukturellt och långsiktigt", försöka att lyfta blicken från de vardagliga detaljerna och arbeta hårdare för att få ett samhälle som är så universellt tillrättalagt att det fungerar för alla. Inte hålla på skapa en massa särlösningar som bromsar den "universella, strukturella och långsiktiga" lösningen av allas individuella behov.

Ja det låter ju bra tänker väl de flesta, så även jag. Ändå var det något i det samtalet som fortsatte skava i mitt bakhuvud. Men jag vill ju vara framsynt och positiv, jag vill tro på att samhället utvecklas i riktning mot lösningar som fungerar för alla. Jag vill tro på det som jag idag tror är omöjligt, det är så utveckling sker. Det var så den personliga assistansen växte fram. Och då tillhörde jag inte de framsynta, snarare de som - om än inte bromsade - men ändå tvekade - var det verkligen realistiskt och genomförbart? 

Min spontana känsla av protest mot att lägga all vår samlade kraft för att fort komma fram till det universellt fungerande samhället bottnar i lusten att leva ett bra liv här och nu. Det kan väl inte vara meningen att vi som lever nu ska ställa våra enda liv på sparlåga för ett framtida samhälle där universell design och artificiell teknik gör oss fria och oberoende? Vi måste ha kraften att driva båda kamperna - för nuet och för framtiden. Det var kanske en slump att de som förde fram tesen inte hade någon synlig funktionalitet som bröt mot normen, men jag tänker ändå att det är klart lättare att arbeta långsiktigt om inte vardagens alla behov tenderar att skapa situationer och sammanhang där livet liksom hakar upp sig och tar stopp. För det är ju så enkelt som att om vi som har normbrytande funktionalitet ska vara delaktiga i det här "universella, strukturella och långsiktiga" arbetet - då måste samtidigt våra dagliga livsvillkor ge oss förutsättningar för det. Vi måste få de små detaljerna att funka i vardagen, här och nu, individuellt och kortsiktigt. Om inte det fungerar så får några andra föra vår kamp utan oss - och det kan väl ändå inte vara tanken?

Nej, jag måste helt enkelt ha missförstått något i den diskussionen - hoppas jag. För de som tog upp ämnet är annars vettiga människor. Så, när nästa tillfälle bjuds då tänker jag ta upp den här tråden igen och se om vi kan nysta vidare - tillsammans mot ett universellt utformat samhälle som är byggt och utformat för alla människor, så långt som möjligt utan att pruta på individens behov, oavsett funktionsförmåga.