Han slänger det i ansiktet på mig när jag frågar varför den enda stora,
tillgängliga toaletten med dörröppnare har en lapp på dörren där det står
"Endast personal". Efter att han hjälpt mig av tåget som jag ovetande
om dess beskaffenhet bokat för min resa Malmö - Eskilstuna söndag eftermiddag
och kväll. Motvilligt hjälpt mig ska jag tillägga. Så klart. En människokropp
han inte ville ha på sitt fina, gamla nyrenoverade, icke
"handikappsanpassade" tåg.
Min son hade sett till att jag kom ombord - i chocktillstånd när jag såg
insteget. "Det löser sig mamma. Dom hjälper dig av..." och jag som
oroat mig för trappan in på Snabbtåget längtade plötsligt efter den.
Nåja jag kom ombord och det var ett fint tåg. Bekvämt, fin inredning och skulle
jag senare upptäcka, otroligt fin restaurangvagn - Krog på räls - kallade dom
den.
Okej jag gjorde genast tågvärden uppmärksam på min oro och varför och mitt
bryderi, inför att jag skulle stiga av för byte av tåg i Norrköping. Som så
många gånger förr sa han som sina kollegor "Jag ska försöka komma ihåg
det... påminn mig." Och det gjorde jag - efter varje stopp när han
passerade på jakt efter "Nya resande!" sökte jag hans blick för att
bekräfta att jag fanns i hans medvetande. Efter Linköping bad jag att få följa
med fram dit där han skulle uppehålla sig för att vara säker på att han inte missade mig, vilket visade sig vara
restaurangvagnen.
Så där ställde jag mig i ena änden lutandes mot väggen och tittade på resenärer
som satt vid trevliga bord och åt och drack. Små gröna lampor på bordet, så
fint och mysigt tänkte jag. Tills jag fick ögonen på toadörren med skylten
tillgänglig toalett och lappen under med texten "Endast personal".
Samtidigt reste sig tågvärden men istället för att komma till mig när tåget
stannade på min station gick ut i andra änden av vagnen - och där stod jag! Såg
väl övergiven ut för en tjej stannade och påtalade att jag nog var tvungen att
öppna dörren själv. En dörr som jag absolut inte kunde öppna och knappt hon
heller, men hon fick upp den efter lite krångel och jag tittade ut och ner i
avgrunden *panik*! Jag lutade mig försiktigt ut och såg tågvärden gå åt andra
hållet, bort från min dörr! Jag hann tänka, jag skiter i det, jag åker med
till Stockholm! Då vände tågvärden och kom åt mitt håll och samtidigt som
jag hörde i hans walkie talkie att de främre dörrarna var "säkrade"
(vilket jag tolkade som klara för avgång) var han framme hos mig. Jag frågade
honom något stressat om han inte förstått vad jag hade berättat, att jag har
två lama armar och händer och faktiskt inte kan ta tag och hålla i mig?! Samtidigt
tog jag mig ner och ut på något sätt som jag inte minns med hans hjälp, men jag
hinner slänga ur mig frågan om skylten med "Endast personal"på på
dörren till den enda tillgängliga toaletten på hela tåget och han hinner svara
att det inte är någon toalett utan ett förråd (och jag hinner tänka jo men
visst som så många tillgängliga toaletter - fulla med toalettpappersrullar,
städutrustning och diverse annan bråte).
Och det är då han som avskedsfras slänger i ansiktet på mig - "Detta är ändå
inte ett "HANDIKAPPSANPASSAT" tåg! Och jag fick akut lust att skrika DET HETER INTE HANDIKAPPSANPASSAT med S!!!, det
heter inte ens HANDIKAPPANPASSAT utan S... - eller något annat oartikulerat och desperat...
Men istället kände jag hur otroligt förödmjukad jag var å mina egna och alla
mina kamraters vägnar - det här tåget var inte för oss! Jag kände utanförskap och
krympte och tårarna brände bakom ögonlocken. Det var relativt
nyrenoverat, det var fint och mysigt och behagligt att färdas med och hade
finfin restaurang - men inte för oss! Och inte heller för den stora gruppen
äldre som genom åldrande inte längre kan bestiga dylika branta insteg.
Fy fan, kände och känner jag, varken mer eller mindre. Fy...faaan.