Ja, så sjöng någon en gång i tiden - tror det var Thore Skogman.
Det här året, som nyligen har börjat fyller jag 65 år. Det känns stort, märkligt, spännande och alldeles hejdlöst skrämmande. Och konstigt. Är jag verkligen så gammal? Inte så att jag skäms för det. Nej då jag är lycklig över att jag fortfarande är kvar. Alltför många av mina vänner är inte det. Det är bara det att jag inte riktigt förstår det.
Jag har inte bestämt än när jag ska pensionera mig men det närmar sig ju nu, det går inte att blunda för. Jag grunnar på vad jag ska använda min tid till, den tid som jag nu arbetar på. Jag undrar också hur villkoren för mitt pensionärsliv kommer se ut.
Jag VILL göra något annat av mitt liv. Jag vill inte fortsätta med samma sak ideellt som jag gjort yrkesverksamt i cirka 30 år. Jag vill egentligen inte fortsätta kampen. Kampen vi fört och för. Kampen för jämlika villkor med andra. Jag har snart gjort mitt. Jag vet att det finns hur mycket som helst kvar att göra i det här arbetet, men jag tycker att nu kan andra få ta vid. De som är unga idag måste forma kampen och kraven efter sina idéer om vad goda livsvillkor är. De är kanske (troligen) inte desamma som jag efterfrågar.
Sen är det en sån märklig upplevelse det här att vara äldst på kontoret. Jag minns när jag började och var där runt de 40 vad jag tyckte om "tanterna" som närmade sig pensionen, som varit med ett tag och visste hur slipstenen skulle dras. Nu är det jag som är en sådan tant. Och det skrattretande är att ur min horisont så är jag jämgammal med mina kollegor i 30 - 40-års åldern. Det är sant, det känns faktiskt så. Fast sen förstår jag ju att de inte ser mig som jämngammal - i deras ögon är jag just en sådan "tant" som varit med länge och som vet hur saker och ting ska vara, vad vi testat förut och hur det gick då... Men jag har ju varit där de är åldersmässigt medan de ännu inte kommit hit där jag är.
Jag gillar fortfarande mitt arbete. Det har faktiskt varit en ynnest att få ägna merparten av mitt yrkesverksamma liv åt frågor som engagerat mig, som varit viktiga, inte bara för mig personligen utan för många andra. Jag skulle önska att vi hade kommit lite längre i vårt arbete med att människor med funktionsnedsättning räknas med på ett självklarare sätt än vi nått fram till. Idag känns det snarare som att det går bakåt istället för framåt och det är en trist känsla.
Nåja - det får ge sig. Jag kommer plana ut så sakteliga tror jag. Inte sluta tvärt från heltidsjobb till fullblodspensionär över en natt - det klarar jag inte. Sen får jag ägna mig åt andra glädjeämnen än att arbeta...följa barn och barnbarn ännu en bit på livets stig, göra roliga saker som ger mig tillfredsställelse - inte vara alltför plikttrogen funktionshinderpolitruk - nej, kasta alla sorgerna bakom din rygg och se dem inte mer, se dem inte mer - sån vill jag vara... Ja, jag vill nog vara en glad pensionär - när den dagen kommer.
