Jamen det är väl inget att hetsa upp sig över kanske någon menar. Jo - det är det! För någonstans i bakgrunden för en sådan inskränkning ligger en djupt fördomsfull syn på "såna som oss". "Inte är det väl så nödvändigt att använda smink..." sitter några byråkrater och tycker. "Och det får ju ändå räknas in i övriga behov" - utgår jag ifrån. Men, men - för varje behov - stort eller litet - som lyfts ur de grundläggande behoven försvinner några kamrater ur personkretsen. Varje behov som därtill lyfts ur grundläggande behov riskerar att uppfattas som "inte så nödvändigt behov" och de behöver samhället kanske inte uppfylla....?
Jo! Det behöver samhället visst! Om vi på allvar ska få "leva som andra".
Jag minns fortfarande hur otroligt stark upplevelsen var när reformen trädde i kraft 1994. Kring just alldeles precis detta med smink och kläder och att få ta plats och "bli en personlighet". Jag skrev en liten krönika eller något liknande i en tidning vid den tiden kring just upplevelsen jag hade med så många kamrater runt mig som blommade ut. Som fick rätten och tiden att just sminka sig, färga håret, måla naglarna och använda kläder som var snygga före lätta för personal att klä på, kläder som var rena och inte fläckiga av spilld mat därför att den som hjälpte inte brydde sig.
Nu krymper våra livsutrymmen obönhörligt.
Först var det maten som vi som kan föra den till munnen ska göra det även om vi inte kan något annat i sammanhanget och fastän hälften ramlar av på vägen. Javisst bra så blir vi inte överviktiga.
Sen var det dags att ta bort assistans med ytterkläder ur grundläggande behov för att någon byråkrat trodde att vår assistans med ytterkläder var detsamma som hen var med om efter en bättre middag när någon hjälper till med kappan. Assistans med mössa, vantar och halsduk ÄR intimt - och grannlaga vill jag bestämt hävda - men vem lyssnar på mig!?
Och så nu detta - men sminket! Så klart - vad är det för idé att såna som vi håller på med sånt - som vi ser ut i alla fall - eller!? Fan vad det blåser hård motvind - vi stretar och kämpar - sliter och drar men resultatet är ändå ett steg fram och två, nej tre eller flera steg bak. Jag vill inte sörja vår förlorade reform, jag vill gallskrika, stampa med foten, slå nån på käften - eller vad som helst så vi får våra rättigheter tillbaka! Och jag tar med mig Tove Janssons Mårran som assistent - så se för fanken upp, här kommer vi!
Dessa måste-ha mer-människor har en konstig inställning til livet och samhället. De är helt fokuserade på att göra det som gynnar dem själva och blir gröna av avund om de ser att en annan människa har något som skulle kunna ta skattepengar ifrån dem! En tuff funkistjej med läppstift och ögonskugga, nää! Är man funkis ska man vara din kattunge, din hundvalp, ditt medlidandeobjekt som får dig att känna dig förmer! Det är ju du som betalar för att funkisar ska få finnas eller hur? Inte ett ord om att vi alla betalar skatt och bidrar till att höja din lyxkonsumtion i form av jobbskatteavdrag,RUT-avdrag mm. Det är fullständigt naturligt för dig som är ung och frisk att du behöver subventionerad personlig assistans för att du inte ids sätta på diskmaskinen,gå ut med hunden eller fixa ditt eget trygghetslarm! Man borde klassa din lättja och din arrogans som ett svårt och kostsamt funktionshinder.Du har inte ens vett att vara glad över att din kropp fungerar. I jakten på status och pengar stressar du ihjäl den och förstör den med droger och alkohol, om än dyrare varianter än A-lagarna i köpcentret! Hörde veckans upplaga av Konflikt i P1, där det talades om hur pengajägarna i London drygar ut kosten med heroin för att orka med. Så du är nog inte så lycklig lilla Måste-Ha-Mer! Du och dina kompisar har blivit fuskmänniskor allihop. I början av 90-talet rådde lågkonjunktur- men ändå fattade politikerna att LSS handlade om att en grupp samhällsmedborgare behövde få rätten att leva sitt liv som andra.Dagens yngre människor är skitkåta på teknik, och de ser inte skogen för bara trän.På nätet handlar de, älskar, hatar,knullar, handlar mat, träffar präst och läkare,läser böcker och tidningar. Snart kan man inte ens gå på toa utan sin smartphone, och tappar man den förlorar man sitt liv.Man lever i en fiktion och samhället låter en förstå att man är smart.Man kan strunta i verkligheten och människorna utanför. Men våra hjärnor är inte byggda för att leva så. Jag rekomenderar en bok av psykiatern Anders Hanser: "Skärmhjärnan".
SvaraRaderaI min barndom var vi fascinerade av rymdkapplöpningen. Alla problem skulle lösas i den rymd som vi skulle kolonisera,pyttsan! Ett par kraschade raketer och några billioner dollar åt skogen. Det var det! Numera är det bara stenrika yuppies som säljer rymdfärder till varann. Det brittiska skandalbolaget Boultbee får gärna fara hur långt som helst för mig, bara de låter bli att köpa fastigheter här i Sverige! Jag hade dem som hyresvärd ett antal år. Sen kom atombomben och den var otäck, den var man rädd för.Men det var ett utifrån kommande hot. Någon galning på andra sidan jorden kunde trycka på en knapp och förstöra allt. Jag är mera rädd för digitaliseringen än för klimathotet,dels därför att vi är så förälskade i den, dels för att den går så fort.Den skapar människor utan känsla för verkligheten och för varandra. Jag tror att det är i den kategorin de flesta Måste-ha-mer-människorna befinner sig.De sitter,otillfredsstälda och olyckliga, bakom sina skärmar och käkar godis till tröst medan de betraktar sina medmänniskor som motmänniskor, beredda att ta i stället bör att ge och bidra. Arr bygga ett samhälle på såna kan aldrig bli bra...